Jag blir gammal om en vecka

I går fick vi veta via media att forskare i Göteborg är hemligheten på spåren. På jästsvampar(!!) har man upptäckt varför vi åldras. Undrar just om det hinner få någon tillämpning inom en vecka.... Om en vecka blir jag nämligen gammal. Politiker, ja vilka andra, har nämligen bestämt, att vid 65 blir vi gamla. Då håller vi inte tempot längre, då orkar vi inte mer och då är vi inte tillräckligt varken effektiva eller kreativa längre. Soptunnan, nej, pension, alltså. För det är väl ingen som tror att man ger oss ledigt från slitet och släpet för att vi ska hinna uppleva en lång och meningsfull "tredje epok" efter 65. Kan inte tänka mig att politikerna bryr sig ett dyft om det!!!

"Det är skönt att bli gammal, att vara ung var för jävligt", sa Strindberg. Jag har ingen aning, eftersom jag inte blivit gammal än, som sagt. Men hittills har jag upplevt att varje ålder har sin charm, och förresten så har jag inga planer på att varken lägga av med en massa saker, eller att bli gammal på något annat sätt bara för att jag fyller år igen. Men det är klart att det känns både här och där att åldern satt spår. Och det är nog tur att ingen ser en, när man går på toa på natten. Det gör man nämligen oftare med åren. Går och går, förrresten. Stapplar fram är väl en korrektare beskrivning. Men redan på promendaden tillbaka till sängen känns det bättre, så än så finns det kraft. Den här vintern har också visat att kraften räcker till snöskottning också, så gammal, njaa, jag vet inte jag.

Omgiven av barn och barnbarn får man ju också höra ibland att man har gammelmansidéer. När man nån gång vågar hävda att det var bättre förr t.ex. Men jag fortsätter att hävda att en sak, eller en idé, blir inte bra bara för att den är ny, som alla trendnissar envist påstår. Lika lite som något blir dåligt för att det är gammalt. Ålder vittnar ju ofta om kvalitet, så varför kan inte det också gälla om idéer och inte bara om möbler och viner. Men nu gnäller man väl.... Gammelmansgnäll.

Åter till forskarna från Göteborg. Deras upptäckt kan naturligtvis få en oerhörd betydelse för forskning om alzheimer och demens, så det är bara att tacka och ta emot. Har man upplevt den sortens åldrande i sin närhet, tar man tacksamt emot allt som kan om inte bota, så i alla fall lindra eller skjuta upp. Men varför skjuta upp ett normalt åldrande? För en frisk själ i en frisk kropp är stigande ålder inget att vara rädd för. Levnadsvisdom och erfarenhet är väl i sanning sånt som världen behöver. Tänk om vi kunde få fler "senior advisers" även i vår kultur. Människor som delar med sig av det som livet lärt dem till yngre generationer. Precis som man gjorde i hem och familj tidigare. Lärde av varann. För när man snart är 65 behöver man fortfarande också lära sig en massa. Om mobiltelefoner, fjärrkontroller,att boxerutrustningen är anpassad till MPEG-4 och om hur alla andra sladdar och prylar ska anslutas, t.ex! Det är inte klokt vilka sladdar det finns i ett alldeles normalt tvåpersonershushåll. Men det är fortfarande kul och spännande med de möjligheter som tekniken ger. Möjligheter att blogga t.ex. Och via bloggen meddelar jag då här och nu att jag inte tänker bli gammal om en vecka. För ålder är ju egentligen bara en siffra. 64 blir 65.

Några rader om det o(be)skrivbara

När jag återkom i bloggosfären tog jag som nån sorts motto, valspråk, målbeskrivning, ja välj själv, att fundera lite fritt runt smått och gott om smått och stort. Detta för att inte bli alltför seriös i mina (oftast) morgonfunderingar. En mig närstående tyckte nämligen att jag blev det förra gången jag var ute i det här ärendet. Och jag tycker nog själv att jag har lyckats ganska bra. Här har tänkts tankar om vart gamla idrottsstorheter som IFK Nyland och "arma" Marma tog vägen, liksom om hur vi som kristna ska bli effektivare i vår strävan att presentera Jesus för sekulariserade Svensson. Du som följt mitt bloggande ( ni är minst två har jag förstått) har också kunnat läsa om hur jag tagit steget och blivit partimedlem. Jag ska förresten gå på mitt första partimöte i nästa vecka... Så nog har jag hållit valspråket smått och stort tycker jag.

Men så dyker då Haiti upp. Ett av världens fattigaste länder, redan många gånger tidigare våldtaget av både diktaturer,( vi är några som minns Papa Doc Duvallier och hans son Baby Doc) naturkatastrofer och fattigdom, drabbas av en av de krafigaste jordbävningar världen känner, åtminstone i modern tid. Siffrorna över hur många som drabbats är osäkra och några definitiva tal kanske aldrig kommer fram. Hur som helst är siffrorna ofattbara. Kanske 200000 döda och tre miljoner skadade eller på annat sätt drabbade. Tre miljoner!!! Det är en tredjedel av Haitis befolkning, eller en tredjedel av Sveriges om du vill. Det är lika bra att säga, först som sist, att då rör vi oss på det ofattbaras nivå. Ett lidande som vi, eller åtminstone inte jag, ens kan tänka mig. Detta trots att vi hela tiden sen det hände matats med medias bilder och beskrivningar av katastrofens följder. Och det är bra! Bättre det än att Let´s Dance, som om ingenting har hänt. Dessutom kan vi ju stänga av apparaten när vi inte orkar se mer. Det kan dom inte på Haiti....

Det jag kan göra är att hjälpa hjälporganisationerna att hjälpa. Hjälpen har kritiserats för att vara för långsam och för att inte nå dem som bäst behöver den. Bl.a! Men vad hade krtitikerna väntat sig? Vi talar om ett land där nästan allt bokstavligen har lagts i ruiner. Och då är det väl klart, att hjälparbetet har vissa svårigheter. Jag tycker ändå att hjälpen kom igång snabbt och bra och t.ex. Frälsningsarmén fanns på plats redan samma dag som katastrofen inträffade.Och som FN-medarbetaren Andreas Holmgren sa i radion i går: "Det är fler som får hjälp än som inte får det, och fler är oskadade än skadade" Positivism mitt i eländet! Heder åt en sån hjälparbetare! Jag vill fortsätta att hjälpa på det sätt jag kan. Och efter att stått med Stridsropet några timmar på Centralen i går, så vet jag att givmildheten just nu är större än vanligt. Så ge du också! Till Frälsningsarmén eller till någon annan organsation som hjälper.

Men det är klart; De djupa, grundläggande frågorna kvarstår. Varför drabbas redan fattiga och utblottade människor så ofattbart hårt? Dåligt byggda hus, javisst, ett jordbävningsaktivt område, javisst, men ändå; när jag tror på en god Gud, som dessutom har all makt.... Det är nog lika bra att erkänna att jag inte förstår sambandet. Det gör nog min tro mest trovärdig.

Rött är min färg

Frälsningsarmén har mer än en miljon medlemmar i mer än 100 länder i alla världsdelar och jag är en av dem. Jag blev medlem 1964 och då blev rött min färg. Frälsningssoldater i hela världen marscherar nämligen under en fana där rött är den dominerande färgen. Fanan är även blå och gul men främst röd! Det finns en religiös symbolik i färgerna, och den röda färgen finns där som en påminnelse om det som hände på Golgata. Kristi försoning! En ny chans för varje människa!

Den ursprungliga färgen på frälsningssoldatens uniform, var också röd. Av samma skäl som den röda färgen i fanan. Nu finns den i svart, marinblå, vit och diverse andra kulörer också på olika håll i världen. Om den nu finns alls!!! Åtminstone i vårt land blir frälsningssoldatens uniform alltmer sällsynt, och inte jag heller bär den lika ofta som förr. En del av mina kamrater i Frälsningsarmén, ofta såna som är ännu äldre än vad jag är, beklagar detta, men jag stämmer inte in i klagoropen riktigt. Rött blev vår färg, eftersom vi med den ville visa att Kristi försoning innebär en chans till ett nytt liv i gemenskap med Gud, och att vi var beredda att gå i närkamp mot synden i alla dess former. Att dela Guds hållning mot allt djävulskap i världen. En bok med den titeln publicerades förresten 1972, men den finns numera bara på antikvariat. Ett tidens tecken eller? Tyvärr är det inte så många längre som ser oss frälsningssoldater som den Guds gerillarörelse, som vi en gång kallades av Gud att vara. Och tills vi växt i uniformen igen gör det kanske inte så mycket att den inte syns så ofta. Och då, när vi går i krig igen, ska nog våra kännetecken se annorlunda ut. Ty då blir det inte marscher och parader som krävs, utan uppkavlade skjortärmar mitt i striden! Skjortärmar i rött!

Häromdagen fick jag ett brev med en hälsning från min partikamrat Ibrahim Baylan. Han är ju socialdemokraternas partisekreterare och han, jag och Mona är numera just partikamrater. Förutom en hälsning från Ibrahim och en från Mona så innehöll kuvertet också partiets medlemsmärke. En stiliserad ros. Röd till färgen. Jag kommer att bära den, absolut, men även här är det andra saker än röda medlemsmärken som behövs för att ge folket makten tillbaka. Mona skriver att "möjligheternas land bygger vi tillsammans" men då måste det till mer än ord. Alltsedan förra valet pågår en utveckling av vårt samhälle där dom som har får alltmer, och dom som saknar allt mindre. Det kan vi ändra på i valet i september. Men inte heller i den kampen är det marscher, möten och parader som krävs, utan uppkavlade skjortärmar mitt i striden! Men då behövs absolut ett igenkänningstecken, som visar vem som är vän och vem som är fiende. Och rött är min färg!

OS igen! Och mera snö....

Om bara några få veckor invigs vinter OS i Vancouver. Där har man de senaste dagarna kunnat se joggare i kortbyxor på gatorna. Varma vindar från Stilla havet har svept in Vancouver i våta vårvindar, och det finns inte många tecken på att vinterfesten närmar sej. En titt på några kanadensiska sajter visar t.ex att: I Cypress Mountain, 12 kilometer norr om Vancouver, där freestyle och snowboard ska avgöras, har man samlat reservsnö på högre höjd än där tävlingarna ska avgöras, för att kunna användas vid behov. I Whistler Mountain, 125 kilometer norr om Vancouver, där de gamla vanliga skidsporterna håller till, har det fallit ett stilla vårregn under flera dagar. Osv,Osv. Det finns över huvud taget inte många tecken på att Vancouver ska stå som värd för ett OS för vintersporter. Detta alltså enl. kanadensiska media. Men flera av grenarna har ju slutat att vara vintersporter för länge sen. Hockey, skridsko och konståkning t.ex

Men visst blir det OS. Och kul ska det bli! Och hur kommer det då att gå för Sverige? Flest medaljer blir det för längdskidåkarna. Jag tror på tre medaljer för skidskyttarna, Helena Jonsson och Anna-Carin Olofsson Zidek tar dessa. Sen tar sprintåkarna ett par medaljer. Emil Jönsson tar guld t.ex. Däremot blir det inga guldmedaljer för de, vad ska jag kalla dom, "vanliga"skidåkarna. Där blir det Norge för (nästan) hela pengen. Charlotte Kalla då? Njaa... Inga medaljer alls i utförsåkning blir det, medan däremot Tre Kronor tar silver.Eftert Kanada som vinner på hemmaplan. Silver utan Foppa dock, som fortsätter att vara skadad. Kan nån begripa varför karln inte slutar.....? I backhoppning, som varit med som OS-gren sedan vinter-OS startade i Chamonix 1924, deltar vi sedan länge inte alls. Och detsamma gäller nordisk kombination, en gren som är nästan bortglömd. Och ända tog Bengt Eriksson silver just i den grenen i Cortina 1956, och blev Silver-Bengt med hela svenska folket. Men kanske finns det hopp för dom grenarna också. Titta bara på konståkningen t.ex. Där har det varit tyst länge. Men nu är vi med igen, men hopp om en ganska framskjuten placering. Sen har vi curling då. Där har jag faktiskt ingen aning,men Kanada vinner nog antingen för herrar eller för damer. Eller varför inte både och. I curling är det f.ö.kul att Skottland och andra blåbärsnationer i såna här sammanhang brukar placera sig ganska högt.
Plats för några svenska överraskningar då? Kanske i hastighetsåkning på skridsko. En gammal svensk paradgren med namn som Åke Seyfarth, Sigge Eriksson, Johnny Nilsson, Johnny Höglin, Tomas Gustafsson m.fl har fått fram några sprinters som kanske kan skrälla. Men annars vet jag inte.. Snowboard? Puckelpist? Vet inte alls.

Sen kostar naturligtvis OS på tok för mycket pengar. Och arenor byggs, som sen nästan aldrig mer kommer att användas. Ett tips: Lägg alla sommar-OS i Aten och alla vinter-OS i Falun/Åre. Med ekonomisk satsning från hela världen. Men i väntan på det ska det bli kul och spännande att slå sig ned i TV-soffan och vara med i Vancouver. Synd bara att tv-tiderna blir så osvenska....

Och till skillnad från i Vancouver är det fortfarande snö i Dalarö. Så nu ska jag ut och skotta.....

Om Extas, ryska smällar, eufori och lite annat

Motion är bra, och simning är alldeles särskilt bra motion. Därför har jag beslutat mig för att återuppta min karriär som motionssimmare. Och jag väljer Extasbadet som plats för övningarna. Är det glädjen över simövningarna som givit badet dess namn tro? Eller heter det möjligen Eriksdalsbadet. Prova med uttalet och välj! Namns stavning och uttal är f.ö. en intressant exercis. Fråga dom som kommer från SÖtälje t.ex! Och vem, med lite lokalkännedom om Stockholm, har inte varit på Medbaplassen?

Området runt Extasbadet, eller vad det nu heter, är f.ö. riktigt intressant.Den 22 februari 1944 föll från ett snedseglat och felnavigerat sovjetiskt bombflyg tre bomber i detta fredliga område. Två föll mitt i parken och den tredje förstörde den nyuppföra teatern vid Årstavikens vatten. Det föll även bomber på andra platser i södra Stockholm och i Strängnäs. Sen dess heter det på sommaren så gröna och lummiga området kvarteret "Ryska Smällen" på stadsbyggnadskartor och annat lantmäterimaterial.
Inga människor skadades av den ryska smällen, men många fönsterrutor gick sönder och smällen hördes över stora delar av Stockholm. Hade bomberna fällts några sekunder senare hade de träffat det nyuppförda Södersjukhuset. Snedseglatoch felnavigerat, förresten...Om bomberna föll av misstag eller med avsikt är höljt i dunkel, men de utlöste i alla fall en förhöjd diplomatisk aktivitet mellan Stockholm och Moskva. Det var enda gången som bomber föll över Stockholm under andra världskriget

Men i dag är området fredligt, lugnt och platsen för diverse motionsaktivteter. Förutom att simma, inomhus på vintern och i utomhusbassäng på sommaren, är det utgångspunkt för både motionslöpning och stilla promenader runt Årstaviken.Om man då, som jag, nu befinner mig alldeles i början av motionerandet, och då det ännu känns ganska tungt och motigt, kan det vara lite knäckande att möta dem som frustande ger sig ut på motionsrundan.... Men snart infinner sig lyckokänslan även för mig, det vet jag. Jag har upplevt den förr. Eufori, är det så det heter? Det är enl. Nationalencyklopedin en förhöjd grundstämning, upprymdhet, känsla av allmänt välbefinnande, avspändhet och sorglöshet; en normal eller patologisk reaktion. Jag ska absolut se till att min upprymdhetsnivå inte på något sätt blir patologisk, det lovar jag.
Extasbadet har även ett gym, och även det har jag provat. Jag har sprungit på löpband, rott i roddmaskiner. cyklat i cykelmaskiner ( heter det så?) lyft skrot och provat på div. andra galenskaper. Jag fick ett årskort i present av mina välmenande barn. Farsan höll ju på att gubba till sig.... Men det var inte riktigt min grej, så den här gången nöjer jag mej med simningen. Den kommer på lite sikt att ge mig både eufori och Extas.

Arbetslinje och bajstorkande

Jag hade tänkt avhålla mig från att kommentera högeralliansens senaste stolpskott, men kan nu inte hålla mig längre......

Fredrik Reinfeldts pressekreterare, Edvard Unsgaard, kommenterade nyligen regeringens s.k. arbetslinje ( ni vet den politik, som nu från årsskiftet ställt många tusen människor utan både sjukförsäkring och arbete) och vad den betyder för välbärgade bostadsrättsägare och hur den bidrar till integration:

”.....tycker invandrare och invandrarföretagare är otroliga. Någon idiot hade i natt gjort det lite större behovet i vårt trapphus (och lagt sin halsduk där...). Jag ringde vårt städbolag som drivs av invandrare som på en halvtimme skickade över en ryska som städade och sanerade trappen. Det är arbetslinjen det, att på en halvtimme en söndag få fram en duktig städerska som gör ett fantastiskt jobb!”
I en efterföljande intervju preciserar Unsgaard att bajstorkande är ”en bra väg in i det svenska samhället” för ryskor.

Arbetslinjen innebär alltså, att det sitter invandrare på helspänn någonstans och väntar på att skickas ut på sådant de antas vara bäst på: snabbutryckningar till förmögna servicebehövande. Det är det som är själva kärnan i den här historien. Högeralliansen anser att invandrare ska vara reservarbetskraft, beredda att utföra skitjobb för nästan inga löner.

Regeringen har haft märkbart svårt att förklara sitt nyckelbegrepp, arbetslinjen. När en av statsministerna närmaste medarbetare fick möjlighet att beskriva sin syn på arbetslinjen så blir det: Duktig invandrarföretagare som till och med en söndag skickar en invandrarkvinna att städa hos mig. Och varför torkade du inte trappuppgången, själv, Unsgaard?

Med andra ord;samma höger nu som då! Och det är ju valår i år och då är det bra att vi vet!

I övrigt så är det den första söndagen med plusgrader i luften på en månad. Och efter Edvard Unsgaards unkna tankar, höjer jag blicken och tror att det blir vår snart igen. Min mamma hade en punkt på en skåpdörr, som, när solen nått dit, markerade att det var vår. Vi är inte riktigt där än, men snart...

"Och nu ska vi sjunga lovsång"......

Låt mig först som sist slå fast; Vi kristna ska vara ett lovsjungande folk. Bibeln är full av uppmaningar till lovsång, och i Psalt.33:1 sägs det t.ex. att "Lovsång höves oss". Höves är ett gammalt svenskt ord som väl närmast betyder att ”det är rätt att” ”vi ska” eller något liknande. Ett googlande på lovsång ger också snabbt 732 träffar. Så visst ska vi sjunga lovsång, och jag är en i den lovsjungande skaran, inget tvivel ska råda om det. Men ändå;

Varför har kyrkan ( det tycks vara likadant överallt och i alla kyrkliga traditioner) gjort lovsången till en särskild programpunkt i gudstjänsten? Särskilda lovsångsteam leder församlingen i lovsång en stund, då man ofta sjunger sånger, som väldigt få hört talas om, och som dessutom är både svårsjungna och byts så ofta, att man inte hinner lära sig dom. Varför är det lovsång, medan Grundtvigpsalmen 258 i vår gemensamma psalmskatt inte är det? ”O liv, som blev tänt i kristtrognas bröst....” Eller för den delen ”Du är ju nog för mig..” (791 i Frälsningsarméns sångbok) Bara för att ta några exempel på sånt som inte klassas som lovsång i dagens trendkänsliga kyrka.

Gammelmansgnäll? Naturligtvis finns det en risk, att mina rader kan stämplas som såna, speciellt då medelåldern på lovsångarna i våra kyrkor oftast är max 22 år, men jag sticker ut hakan och hävdar att det inte är det. Jag tror att det här finns en risk att vi kastar ut barnet med badvattnet. Naturligtvis behöver vi en kyrka i tiden, och ett av kyrkans stora problem är att den inte svarar på frågor som dagens människor ställer. Men kyrkan är också en av våra viktigaste traditionsbärare, och de gamla sånger och psalmer som de olika kyrkornas psalm-och sångböcker är fyllda av, har ju levt vidare just därför att de lyft fram trons eviga sanningar.Så en blandning av gammalt och nytt är bäst när det gäller sångvalet.

Men vad viktigare är; Lovsången ska ju inte vara begränsad till gudstjänsten, om man med gudstjänst menar en särskild aktivitet i kyrkans kalender. Lovsången ska prägla hela den kristna människans liv. Den synen har bl.a präglat Frälsningsarméns hållning till sakramenten, så varför inte lyfta fram den även när det gäller lovsången. Och dessutom är det ju så att lovsång höves oss kristna i en tid, som präglas både av faktiskt mörker och av mängder av tappade sugar.Och det var väl det gamla frikyrkoorginalet, pastor C-G. Hjälm, som en gång sa, att "det är för mycket hå-hå-ja-ja i kyrkan och för lite hallelu-ja". Pionjärerna sjöng också i bönhus och armélokaler? ”Sjungen, syskon, under vägen! Det ger fröjd åt resans lopp” Och vad var alla negro spirituals om inte lovsång mitt i en tung vardag i hettan och slitet på bomullsfälten? Så lovsång höves oss. Hela tiden! Jag ser också att det ordnas psalmskolor både på Fryshuset och på andra ställen. Det är hoppfullt.