"Och nu ska vi sjunga lovsång"......

Låt mig först som sist slå fast; Vi kristna ska vara ett lovsjungande folk. Bibeln är full av uppmaningar till lovsång, och i Psalt.33:1 sägs det t.ex. att "Lovsång höves oss". Höves är ett gammalt svenskt ord som väl närmast betyder att ”det är rätt att” ”vi ska” eller något liknande. Ett googlande på lovsång ger också snabbt 732 träffar. Så visst ska vi sjunga lovsång, och jag är en i den lovsjungande skaran, inget tvivel ska råda om det. Men ändå;

Varför har kyrkan ( det tycks vara likadant överallt och i alla kyrkliga traditioner) gjort lovsången till en särskild programpunkt i gudstjänsten? Särskilda lovsångsteam leder församlingen i lovsång en stund, då man ofta sjunger sånger, som väldigt få hört talas om, och som dessutom är både svårsjungna och byts så ofta, att man inte hinner lära sig dom. Varför är det lovsång, medan Grundtvigpsalmen 258 i vår gemensamma psalmskatt inte är det? ”O liv, som blev tänt i kristtrognas bröst....” Eller för den delen ”Du är ju nog för mig..” (791 i Frälsningsarméns sångbok) Bara för att ta några exempel på sånt som inte klassas som lovsång i dagens trendkänsliga kyrka.

Gammelmansgnäll? Naturligtvis finns det en risk, att mina rader kan stämplas som såna, speciellt då medelåldern på lovsångarna i våra kyrkor oftast är max 22 år, men jag sticker ut hakan och hävdar att det inte är det. Jag tror att det här finns en risk att vi kastar ut barnet med badvattnet. Naturligtvis behöver vi en kyrka i tiden, och ett av kyrkans stora problem är att den inte svarar på frågor som dagens människor ställer. Men kyrkan är också en av våra viktigaste traditionsbärare, och de gamla sånger och psalmer som de olika kyrkornas psalm-och sångböcker är fyllda av, har ju levt vidare just därför att de lyft fram trons eviga sanningar.Så en blandning av gammalt och nytt är bäst när det gäller sångvalet.

Men vad viktigare är; Lovsången ska ju inte vara begränsad till gudstjänsten, om man med gudstjänst menar en särskild aktivitet i kyrkans kalender. Lovsången ska prägla hela den kristna människans liv. Den synen har bl.a präglat Frälsningsarméns hållning till sakramenten, så varför inte lyfta fram den även när det gäller lovsången. Och dessutom är det ju så att lovsång höves oss kristna i en tid, som präglas både av faktiskt mörker och av mängder av tappade sugar.Och det var väl det gamla frikyrkoorginalet, pastor C-G. Hjälm, som en gång sa, att "det är för mycket hå-hå-ja-ja i kyrkan och för lite hallelu-ja". Pionjärerna sjöng också i bönhus och armélokaler? ”Sjungen, syskon, under vägen! Det ger fröjd åt resans lopp” Och vad var alla negro spirituals om inte lovsång mitt i en tung vardag i hettan och slitet på bomullsfälten? Så lovsång höves oss. Hela tiden! Jag ser också att det ordnas psalmskolor både på Fryshuset och på andra ställen. Det är hoppfullt.

Det beror på vad man jämför med

MoDo, mitt gamla favoritlag, och numera ett misskött elitserielag på dekis, förlorade igen. Den här gången med 2-5 mot Färjestad. Nu skiljer 11 poäng upp till slutspelsplats och bara tre poäng ner till Södertälje och kvalspel. Så till nästa säsong:Borås and Örebro, here we come..... Och då är risken stor att vi får ett nytt Leksand i allsvenskan. Överlägsen serieseger varje år, men inget avancemang till eliten. Då är det bättre att göra som Hammarby. Börja om från början. Det bjuder mig emot att skriva något positivt om Hammarby, vars numera f.d. allsvenska fotbollslag är en SKAM för idrottens idé. Idrott handlar faktiskt inte om att dricka så mycket öl som möjligt, att spöa så många motståndarfans som möjligt under matcherna, eller att riva så stor del av stan som möjligt efter matcherna.... Men i hockey är Bajen Fans Ishockeyförening absolut en ljusglimt och ett hopp. Hammarby Hockey, också ett gammalt elitserielag med åtta SM-guld, gick i konkurs och upphörde, och Bajen Fans kom i stället. En stabil förening med en ungdomsverksamhet som prioriteras, och är viktigare än i vilken division A-laget ligger. Vart har förresten MoDo:s så världsberömda ungdomsverksamhet tagit vägen? Bajen Fans a-lag består av ärrade veteraner med massor av både elitserie-och NHL-rutin. Backen Bruno Ohlzon, 52, har förresten spelat med MoDo. I fjol vann laget division fyra lekande lätt, och i år är man obesegrade i trean. Och allting, ungdomssatsningen likom A-laget, betalas med pengar som man har!! Jo, ni läste rätt: Pengar som man har!

Nu ska jag alldeles gratis bjuda MoDo på ett tips. Börja om från början! Skicka Foppa, Svartvadet, Salomonsson,Timander och Hans Jonsson till MoDo Veterans i division fyra, eller nån annanstans, skicka hem norrmännen och tränare Horava, placera Markus Näslund vid styrelsebordet igen, och satsa på ungdomsverksamheten! Men efter ett sånt förslag törs man väl aldrig hälsa på släkt och vänner i Ö-vik igen. Majestätsbrott finns det väl nåt som heter... Att angripa kungarna. Kan man fortfarande dömas för sånt, tro? Då ligger jag illa till.

Annars så njuter jag av att vintern har blivit lite mer normal. På min blogg kan man läsa hur många grader SMHI bjuder på varje dag. -2 grader i dag. Rimfrosten täcker träden t.o.m. i innerstan och allt ser ut som på ett julkort. Fantastiskt vackert!! I dagens tidning kommer meterolog Lisa Frost, lämpligt namn förresten, med en förklaring till fenomenet. Men den är så torr och vetenskapligt tråkig, att jag avstår från att förmedla den. Vackert är det i alla fall.

Men dom har mycket mer snö i S:t Petersburg. Så det beror alltid på vad man jämför med....

Kyrkan mitt i byn och Rop på Centralen

Kyrkan stod en gång mitt i byn. Både bokstavligt och bildligt. Byn bredde ut sig runt kyrkan och kyrkan var det nav, runt vilket det mesta i samhället kretsade. Där döpte man sina barn, där gifte man sig och där begravde man sina döda. Det var i kyrkan man träffades, och fick både lyssna till prästens predikan och fick del av skvallret på kyrkbacken efter gudstjänstens slut

I går kunde vi läsa att Svenska Kyrkan räknar med att förlora ca en miljon medlemmar under den närmaste tioårsperioden. Detta samtidigt som frikyrkorna omorganiserar, slår ihop och samverkar, allt för att försöka möta en kris både när det gäller medlemsantal, ekonomi och s.k. betjänade, dvs.gudstjänstbesökare, som pågått under många år. Om alla pastorer som i dag kör buss och taxi i stället för att leda en församling, skulle sluta med det, skulle det snabbt bli kris i våra kommunikationer....

Varför nu detta? Ja, ett enda, enkelt svar saknas naturligtvis. Men kyrkan, som en gång gjorde anspråk på att presentera vägen till Gud och som erbjöd frälsning, dvs. kontakt med en utomvärldslig, överjordisk verklighet, tycks i dag ha svar på frågor som ingen längre ställer. Människans behov av ett andligt djup i sitt liv är evigt och oföränderligt, men kyrkan tycks inte förstå, att detta behov i dag tar sig helt andra uttryck än när kyrkan stod mitt i byn. Undantag finns, där lokala kyrkor utför ett viktigt arbete både för enskilda människor och för samhället, men dessa verksamheter tycks vara just....undantag.

Kyrkorna finns i dag ofta på fel ställe. Det som var "mitt i byn" är i dag antingen en avfolkad glesbygd, eller ett affärscentrum, som är folktomt på kvällar och söndag förmiddagar, när gudstjänster och andra kyrkliga aktiviteter äger rum. Och kyrkan, som en gång medverkade till de mest genomgripande förändringar av människors liv, som tänkas kan, har i dag i stort sett förvandlats till samlingsplatser för folk med traditionellt religiösa intressen. Vittnebörden om att "Han har blivit frälst, han super inte längre, och inte slår han sin fru heller. Och dessutom har han slagit sönder fiolen" har tystnat på många orter. Och detta trots att alkholmissbruket är lika stort nu som då, och detta trots att män fortfarande misshandlar kvinnor nu som då. Hur det är med fiolen kan kanske kvitta i sammanhanget. Kyrkan har i vårt land förvandlats till en föreningskyrka. Man är antingen med i kyrkan eller aktiv i partiet eller facket. Om man nu är aktiv alls. Man spelar antingen på mittfältet i laget eller kornett i musikkåren. Sällan både och. Skillnaden mellan det religiösa livet i Sverige och t.ex i USA är på det området slående. Och så sent som i går kunde man höra en tv-kommentator säga, när en fotbollsspelare från Zambia gjorde korstecken och tackade Gud efter att ha gjort ett avgörande mål, att "det finns så mycket vidskepelse i Afrika". Att sen kyrkfolket i USA tillhör de starkaste försvarna av vanliga människors rätt att beväpna sig är en annan sak.....

Kan då kyrkan komma mitt i byn igen? ja, vi som tror på en Gud, som har all makt, tror naturligtvis det. Men då måste det bli ett slut på det andliga navelskådandet. Kyrkan måste kliva in på banan igen, och på nytt bli en aktiv del i samhället både lokalt och nationellt. Vad uträttar t.ex kristdemokraterna i dag i riksdagen? Annat än att stå längst till höger i de flesta frågor. Och på vilket sätt ställer den kristna, socialdemokratiska broderskapsrörelsen evangeliet i centrum i olika politiska diskussioner. Jag bara frågar....

Jag är själv aktiv i Frälsningsarmén, och borde naturligtvis inte kasta sten i glashus, kan man tycka. Men Frälsningsarmén skapades som en kyrka för dem, som övriga kyrkor hade glömt, och man blev horornas, alkoholisternas och de hemlösas kyrka. Och detta inte tack vare sina uniformer eller sin musik, utan därför att man fanns ute bland folk. Frälsningsarmén gjorde tidigt det offentliga rummet till sin kyrka. Och ord och handling gick hand i hand. Jag tycker om berättelsen om hur Frälsningsarméns grundläggare, William Booth, frågade sin son: " Min son, vet du inte om att folk sover under broarna i natt?" Jo, blev svaret. " Men varför gör du inget åt det då"? Ord och handling!! Och vi, liksom övriga kyrkor och samfund måste tillbaka dit. Barn far illa, folk vräks och blir hemlösa,alkohol-och drgmissbruket går allt längre ner i åldrarna, arbetslösheten antar groteska proportioner, och dom som redan har får mer, medan dom som saknar får mindre i ett allt mer orättfärdigt samhälle.

Kyrkan måste tillbaka mitt i byn och det måste säljas fler Rop på Centralen. Själv sålde jag 25 i går.....

Där behovet finns.....

....där finns Frälsningsarmén. Så uttryckte sig Winston Churchill vid ett tillfälle, och just nu finns behovet bl.a i Haiti, där Frälsningsarmén sedan länge är verksam. Den förödande jordbävningen förstörde stora delar av huvudstaden Port-au-Prince, och trots att även Frälsningsarmén drabbades av stora materiella skador, var man omedelbart beredd till hjälpinsatser.

Till en början var det oklart hur många av de 52 barnen på Frälsningsarméns eget barnhem, som fanns i huset vid tidpunkten för jordbävningen. Senare rapporter säger att man nu saknar ett barn.

En amerikansk frälsningofficer flyger i morgon till Haiti, för att skapa sig en bild av hur arbetet med hjälpsändningar ska organiseras. Frälsningsarmén i USA är omedelbart beredd att transportera 285000 måltider till de nödställda. Fyra frälsningsarméterritorier på olika håll i världen har redan erbjudit ekonomisk hjälp, och den stående hjälpstyrkan vid det internationella högkvarteret i London står redan startklar.

Följ gärna Frälsningsarméns hjälpinsatser på http://www.salvationarmy.org/ihq/www_sa.nsf/vw-news/3BA710B2E3E57078802576AA004D0ED3?opendocument

I verkliga krislägen, som den här situationen, liksom vid tsunamin och många andra tillfällen, blir jag oerhört stolt över att tillhöra den internationella Frälsningsarmén. Att göra det Jesus skulle ha gjort....

Vart har alla julgranplundringar tagit vägen?

För den okunnige kommer här en kort förklaring till denna snart bortglömda tradition. Julgransplundring innebär att man klär av och kastar ut advents- och julgranarna och plockar undan alla julprydnader på knutdagen som infaller den 13 januari. Julgransplundringen brukade ses som en avslutning på den över en månad långa period av firande från första advent och framåt som bland annat omfattar t.o.m. Trettonhelgen. Man dansade kring granen och lekte alla jullekar för sista gången. Traditionen har sitt ursprung i att man ursprungligen hängde bland annat äpplen och karameller i granen. Man plundrade alltså granen på godsaker och åt upp dem. Ett annat ord för julgransplundring är julgransskakning.

Pippi Långstrump har den kanske mest kända julplundringen. Vi får följa med när alla Pippis vänner kommer på besök till hennes snötäckta trädgård. Där leder ett spår med godis till en jättelik julgran som är full med godsaker och presenter. De kalasar på varmchoklad och kakor i en igloo, åker kälke ner för Villa Villekullas tak, dansar och sjunger runt granen, samt i gammal tjugondagsanda plundrar granen på skatterna.

När jag var barn så var det alltid så att det ordnades julgransplundring för barnen.. I skolan, på Frälsningsarmén och i kommunal regi på torget...Det var alltid en stor fest...med ringlekar och julsånger.... Och till slut bar man ut julgranen med gemensamma krafter. Ja, inte den kommunala på torget då. Den fick renhållningen ta reda på dagen efter. Den 9 januari 1961 hölls en alldeles speciell och minnesvärd julgransplundring på torget i Örnsköldsvik.Jag hade inte fyllt sexton år, och av, det jag trodde då var en slump, kom jag att i ringdansen stå vid sidan av en flicka som jag kände helt flyktigt. Hon var barnflicka i stan och kom så småningom att bli min flickvän, fästmö och fru. Nu har vi varit gifta i mer än fyrtio år. Inte undra på att jag gärna slår ett slag för julgransplundringens återinförande.

Jag undrar förresten om det är ett ålderstecken att vilja slå vakt om gamla traditioner? Nej, men en insikt om att vi måste kämpa mot historielösheten. Vi får inte lämna över vanligt folks historia, som visar sig i deras traditioner, till konservativa historieberättare enbart. Då blir det ofta kungarnas och maktens historia och inte folkets. Med julgransplundrinar och annat..... Och jag tycker, efter kontakter med barnbarnen, att historieundervisningen blivit bättre än den undervisning mina barn fick. Och julgransplundringen är ju en del av folkets historia.

I mon bloggintroduktion utlovade jag ju lite fortbildning. Och kanske är julgransplundring också folkbildning. En utmaning till Bilda och ABF i så fall.....

Om att blogga

Jag har ingen aning om hur många människor i världen eller för den skull i Sverige som bloggar. Väldigt många i varje fall. Eller? Åtminstone vill vi tro det, vi som håller på...Jag har sett rapporter göra gällande, att det finns över en miljon bloggar i landet. En ganska magnifik siffra i så fall. Men då tänker man inte på att många människor kanske skriver ett inlägg av typen ”testar det här” för att sen aldrig återkomma. Så det kanske inte är så storstilat egentligen. Enligt Bloggportalen, som är den i särklass största paraplysajten för landets bloggar, finns det i dag cirka 60 000 aktiva bloggar i Sverige. Det är alltså 0,66 procent av svenska folket. Mot den bakgrunden är bloggandet kanppast någon ny folkrörelse, vilket ibland sägs i debatten.

Vilka ingår då i dessa 0,66 procent? Bloggportalen har en lista över de mest lästa bloggarna i Sverige. Åtta av tio av dessa bloggar skrivs av tjejer i tonåren, som skriver om mode. Det är inte bloggar som bryter ner någon medial hierarki eller sätter någon agenda för något annat än möjligen den yngre delen av mode­världen.

Och vad handlar bloggandet om? Behovet av att bli sedd i mediabruset är uppenbarligen enormt, eftersom en majoritet av bloggarna handlar om ytterst personliga saker:

Då steg jag upp. Det här åt jag till frukost. I dag ska jag gå till frissan osv.

Men, och det är det intressanta, när politiker och andra makthavare gör sina blogginlägg, är dom ofta frispråkiga och bloggar om andra saker än dom kan skriva om i tidningsartiklar eller uttala sig om i andra andra media. Karl Bildts eller Mona Sahlins bloggar är ofta intressantare än när de förutsägbart uttalar sig i riksdagen. Utan alla jämförelser i övrigt kan jag själv ta upp andra saker i min blogg än jag kunde göra både som informationschef och chefredaktör i Frälsningsarmén.

Men bloggandet utgör ingen maktfaktor i Sverige på det sätt det gör i länder där det står sämre till med yttrandefriheten. För att bloggarna ska kunna sägas utgöra en maktfaktor krävs att det är många människor som tar del av dem. Och så är inte alls fallet. Enligt en undersökning från Göteborgs universitet är det bara fem procent av svenskarna som dagligen läser bloggar. En av tjugo alltså. Det är alltså en mycket liten del av svenska folket, som antingen läser bloggar eller skriver dem.

Så vi bloggare håller nog huvudsakligen på för att det roar oss. Åtminstone gäller det mig. Det är helt enkelt ganska kul att blogga. Som i dag om att blogga t.ex om att blogga.

Håller med Johan Esk

Just när jag skrev på blogginlägget om fotboll, stod omfattningen av bombattentatet i angolaenklaven Cabinda klar för mig. En grupp terrorister ( såna kallar sig ofta separatister för att ge intryck av att ha något högre syfte med sina vansinnesdåd....) hade attackerat en busskonvoj där bl.a Togos fotbollslandslag, på väg till afrikanska mästerskapen, ingick. Tre personer dödades och flera skadades. Togas landslagsspelare besltade sen efter flera turer att ändå delta i turneringen. Motiveringen till detta beslut var, att de ville hedra sina dödade kamrater och för att visa att de är män.....Men sedan Togos president klokt nog ingripit, har dock nu truppen flugits hem. Men turneringen fortsätter....

Naturligtvis borde turneringen har ställts in. Idrott och politik hör ihop, och internationella mästerskap och turneringar får ett sådant mediautrymme, att de alltid kommer att tilldra sig även terrorgruppers intresse. En modig signal till Cabindas befrielsefront eller vad dom nu kan kalla sig, hade varit att turneringens ledning fattat ett politiskt beslut och blåst av alltihop. DN:s utmärkte sportchef Johan Esk skriver i en klok artikel i dag (01-11) att " jag blir alltmer illamående av det cyniska synsättet som styr nivån där de stora mästerskapen rör sig" Showen måste fortsätta. Investeringarna är för stora. Det kostar för mycket att ställa in. Så en tyst minut, och så var det bara att köra igång...

Esk konstaterar vidare, att idrott och i synnerhet toppidrott är opium för folket. Och visst har han rätt. Själv satt jag i går nästan hela dan och tittade på Tour de Ski, skidskytte från Tyskland mm, mm. Utan att knappt röra mig själv. Opium för folket.. Men tänk om hemmanationen Angola inte fått möta Mail i går. Då hade gerillan blivit orsak till att folket gått miste om sin opiumfest och en rättmätig vrede had i stället vänt sig mot förövarna. Men Esks egen tidning har i stället ett helt uppslag om turneringen, och skriver bl.a om "Malis magiska kvart" då man gick från 0-4 till 4-4 på femton minuter. Och jag kommer säkert att följa turneringen i Eurosport, jag också. Opium för folket!

Och i sommar blir det VM i fotboll i Sydafrika. Blir det ett säkert arrangemang? Kommer det att flyttas till något annat land om fler terrorattacker genomförs i Mali under de närmaste veckorna? Var det rätt att ge Sydafrika mästerskapet? Debattens vågor går höga i media. Samma media som kommer att fyllas av livfulla matchreferat, före- och eftersnack, och en hel del annat när turneringen väl kommer igång. Och vi är många som kommer att sitta klistrade vid TV:n. Sorgband och tysta minuter OM något ändå skulle hända... Men går Danmark vidare? The show must go on.